Neohumanism som filosofi

Förenklat innebär Neohumanism att utvidga kärleken i det mänskliga hjärtat till att innefatta hela skapelsen, såväl alla levande varelser som den icke-levande världen, i motsats till uppfattningen att individen är ensam i universum och kämpar med andra om resurser och status, talar Neohumanism för en vision av mänskligheten som är intimt förenad med universums väv. Det är en medvetenhet om ekologi i den bredaste bemärkelsen: insikten om att allt står i relation till och är i kontakt med allting annat. Det uppmuntrar till respekt och omsorg för alla levande varelser och för den icke-levande världen.

Neohumanism täcker konceptet ”holism” som har kommit upp i humanistiska-, vetenskapliga- och sociala rörelser under de senaste decennierna, med ett mer detaljerat system av levnadsprinciper grundade på en känsla av att allting är ett. Den är på detta sätt en del av dagens reaktion till den splittrande och kallsinniga effekten av den materialistiska rationalismen.

Neohumanismens ledande representant är en indisk filosof, politisk aktivist och mystiker, Prabhat Rainjan Sarkar.

Tillämpad Neohumanism

Neohumanism talar för att aktivt omforma sättet att nå känslan av djupare vördnad, omsorg och ansvar inom oss. Vi måste förändra oss själva för att kunna tala för förändring. Som människor är vi bundna till att utforska vår egen potential, att utveckla vår förståelse för vem vi är och varför vi existerar. För nävarande blir detta mål förvrängt när vi blir lärda att tävla med andra över begränsade resurser. Om vi utgår från en djupare känsla av oss själva och utifrån välvilja märker vi att allt förändras. Vi behöver inte längre tävla med andra; faktum är att vår utveckling som medvetna varelser hör ihop med våra relationer till andra. Vår medvetenhet om vår samhörighet med andra ger oss möjligheten att med hjälp av kraften av välvilja förändras från att ha varit självcentrerade varelser till att bli varelser som hjälper andra.

Universalism

Neohumanism är öppen för alla och tolererar inte någon särbehandling på grund av ras, kön, religion eller art. Detta länkar moral till dess rationella process för att på så sätt göra sinnet tillräckligt rent för att fungera utan förutfattade meningar. Och hjärtat blir tillräckligt starkt att omfamna alla i ansträngningen att smida fram en enda mänsklighet. Detta innefattar en uppskattning av historiska bidrag till mänskligheten från alla människor och att tala för etiken i samhället som ”en mänsklig familj”.

Principen om Social Jämlikhet och Rättvisa

Att erkänna social jämlikhet leder till att godheten får råda och att hjälpa andra som en livsprincip, tillsammans med att acceptera samhörigheten hos allt levande och den ansvarsfulla rollen människan spelar i den universella strukturen. Motsatsen, Principen av själviskt njutande, använder vi när vi vill fortsätta njuta av våra egna nöjen i livet utan hänsyn till hur någon blir påverkad. Personer som följer den principen ignorerar de smärtsamma lidanden och förluster som andra varelser går igenom på planeten. Personerna som följer principerna i social jämställdhet är redo att kämpa för rättvisa.

Frigörelse av intellektet, rationaliteten och uppvaknandet av medvetandet

”Kunskap måste spridas ut till alla sektioner av samhället. Du/Ni måste skapa möjligheter för alla människor att döma allt i ljuset av sanningen. Frigör intellektet hos var och en. Det mänskliga intellektet är nu nertyngt i ett sumpigt träsk. Låt folk få njuta av den söta smaken av intellektuell frihet.” - P.R. Sarkar

En neohumanistisk agenda är en frigörande agenda. Stor vikt läggs vid mänsklig rationalitet och kritiskt tänkande som ett verktyg att kasta ut begränsande synpunkter, dogma och fördomar. Genom uppvaknande medvetande, lär man sig att tänka på så sätt att man ser till allas välfärd, välmående. Uppvaknande medvetande är den mentala processen som beståri att studera, använda rationell mentalitet och principen av social rättvisa. Man urskiljer vilka aspekter av rationell kunskap det är värt att fortsätta, fullfölja genom att mäta dem mot ens eget samvete. Samvete är en förmåga, vilken betraktar och överväger om en idé är för allas välfärd eller inte.

Neohumanistisk utbildning

NHE pedagogik tillämpar Neohumanismens filosofi och principer. Utbildare strävar efter att exemplifiera dessa värden I sina personliga liv, I klassrummet och I relation till elever, kollegor, föräldrar och samhället I stort.

Dessa principer innefattar:
- Holistisk personlig utveckling
- Grundläggande mänskliga värden och universalism
- Neohumanism och universell kärlek
- Astaunga Yoga
- Tillämpat lärande - kunskap om självet och världen
- Individuell evolution, rörelse och motivation

Revolutionär social förändring

Beträffande genomförandet av förändringar I livet finns det flera olika strategier att ta till. Först finns reformisten. En sådan individ vill se gradvis förändring över en mycket lång period. Detta vattnar ofta ut beslutet och förändringsprocessen blir inte så effektiv. Sedan är det reaktionären som inte vill ha någon förändring alls. Sedan har vi pseudo-reformisten som talar för förändring men själv faktiskt inte vill ha någon förändring alls. Till slut har vi revolutionären som arbetar för en positiv förändring snabbast möjligt. En neohumanist fullföljer, efter en analys att social förändring är för massornas välfärd, förändring med dynamik och revolutionär glöd.

Att bekämpa Pseudokultur

Neohumanistiska utbildare värderar högt den stora strömmen av kulturuttryck som utgör hela mänskligheten, de lär ut inhemska språk, konst och andra kulturuttryck. Pseudokultur - är homogen musik, film och tv-program designade inte för att inspirera och lyfta upp och inspirera utan för att få in snabb profit till dess tillverkare. Denna ”kultur” har funnit väg till jordens alla hörn och urholkar lokal kultur på dess unika uttryck och känsla. Neohumanism vill motverka denna galopperande ström av kulturprodukter genom att jobba för att utveckla lokala konstformer, genom medvetenhet om medias roll och att vara kritiskt medveten socialt och politiskt. Neohumanism stödjer den kreativa överföringen av älskade lokala universella värden till framtida generationer genom litteratur, konst och andra former av kulturuttryck.